Borta bra men hemma bäst?

O som vanligt. När man precis börjat trivas och känna sig hemma. Då börjar det bli dags att röra på sig igen. Avskedsfesterna står nu tätt i schemat och det är grymt sorligt att säga adjö till människor som i stort sett varit min familj de senaste halvåret. Julie togs förväl av på ett hustak under stjärnorna med allsång, rosévin och gott sällskap. På Torsdag är det dags att supa i Calles ära. Och jag inser att jag för första gången sedan ankomst nästan kan ha en normal konverstation med mina sambosar. o då är det dags att åka? typiskt! Får nog ägna de återstående blogginläggen med saker jag älskar med den här stan. visst klagar jag mycket på att allt är stängt på söndagar och måndagar, att skolan inte har böcker eller extentor, och att alla barer stänger innan 1...men visst finns det saker som är fantastiska, förutom croissanterna, som jag förövrigt åt för många av i morse...igen.
1. Öppna människor. Alla är typ öppna, trevliga eller aroganta, men iallafall öppna. Fik, restauranger och parker är proppade med människor, som är genuint intresserade av sina medmänniskor.

2. kreativitet. Känns som att folk lever för att leva här. en helt annan känsla än hemma. o jag menar konsten! ett galleri på varje gatuhörn! Jag kan dessutom inte komma på sist ngn kom på en helgutflykt i Linköping! (pik)

3. naturen. ett skämt hur fint det är. allt är liksom som näring för ögonen.

4. stresslöshet. känns som att fransmän inte oroar sig så mkt, och framförallt inte stressar. dom bara skyndar sig, men på ett behagligt sätt. Detta kan dock bero på att Calle sprider ett lugn över min omgivning också :)

Sitter nu och rensar veckans skörd på upplevelser i kameran. Utlovas på facebook inom kort! Bilderna ni ser här visar dock ett klockrent exempel på öppna människor. Jag cyklar förbi några graffittisnubbar och beundrar deras verk. Självklart fick jag va med o leka. För er som oroar er så va det en "mur tolérée"